Denise Nordstrand

Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som började med blogg. Förstår inte riktigt varför man vill lägga ut sin egna "dagbok" på nätet, men så här om dagen så hjälpte min lilla Fian mig med detta.. Det kan juhe va rätt skönt att bara skriva av sig oxå..
Mycket har man inom sig som man bara vill få ut, å ibland kan det vara lättare att skriva en att prata med någon..

Som med min så kallade pappa.. enda sen när min mamma gick bort år 2005 har jag och min pappa tappat meroch mer kontakt med varandra, han skyller alla problem vi haft på mig. I dagens läge vill han inte ens prata med mig, bjuder mig inte på sin födelsedags middag, ringer inte och frågar hur jag mår, han lämnar mig helt utanför familjen, får knappt träffa min egna lillebror, som jag älskar mest på denna jord! När mamma gick bort ville han abdotera mig, för att han ville att jag skulle kunna ha någon förälder överhuvud taget. Eftersom att min biologiska pappa aldrig brytt sig, vet inte vem det är eller hur han ser ut, har aldrig träffat karln.. Mamma sa inte så mycket heller om honom, tror att det gjorde för ont för att tala om..
Allt började väl igentligen med att pappa slängde ut mig när en vecka efter jag fyllt 18, innan dess bodde jag inte så mycket hemma för tt vi bara bråkade, hade för mycket olika uppfattningar om saker och ting. Vi funkade inte under samma tak, när han slängde ut mig så la han ut 3000 på  räkning för mig, som jag inte har betalt ännu, han tycker att jag ska betala tebax de innan vi kan börja prata med varan igen.. men han har aldrig sat det till mig personligen, utan till sin mamma.. vilket jag tycker är fegt, dessutom tycker jag inte att pengar ska komma imellan ett barn och en förälder, om han hade älskat mig.. brytt sig och verkligen vellat haft mig i sitt liv, hade han visat et, tyvärr tycker jag aldrig han har vart en pappa som man kan lita på eller som man kan vända sig till när man haft problem, han har alltid vart den person som stött bort en eller som aldrig har haft tid. Mer tid för sin öl och sina spydiga kommentarer skulle jag tycka. Har alltid vart den som sagt dom elaka sakerna till en och bara vart den som är i vägen.. Hur mycket har han funnits för oss barn igentligen ?? Har bara lovat massa saker på fyllan som han endå aldrig hållt. På ett sett konstigt nog känns det skönt att inte ha någon kontakt, men åandra sidan ledsamt, ensamt och tragiskt på det andra. Att inte ha en pappa som man kan ringa till, fråga hur ens syskon mår eller få komma på familje middagar hos.. Dom få gånger ja får träffa lillebror (Sebban) är när han är med storesyrran eller med farmor..

Skrev ett brev till honom här om dagen.. har inte skickat det en och vet ej om jag ska det heller.. Men dom orden kom direkt ur mitt hjärta, kankse borde han få höra hur jag känner, om han inte vill prata med mig, kanske det enklaste sättet att komuniceravia brev.. 

detta är det jag skrev ; 

vill bara säga en sak, vet att du inte vill ha med mig att göra för att jag har en skuld till dig, en fågel har viskat i mitt öra. Ville bara säga att du ska få tebax dina pengar, eftersom att jag har fått jobb, men efter det, behöver vi inte ha kontakt ändå, eftersom att du är så pass långsint å fof håller på, efter alla år, å inte ens sagt något till mig personligen tycker jag att det inte ens är någon idé att ens försöka att försöka få saker å ting lösta, så mycket falskhet som finns.. men du ska få dina pengar. det enda jag vill är att ha kontakt med min lilebror, det enda som verkligen betyder något. ibland känner jag mig så himla ensam och efterlämnad, att jag inte ens har en pappa kvar som kan ställa upp och stötta mig, efter allt vi har gått igenom, du var inte den enda som blev ensam när mamma gick bort, det blev vi barn oxå, det måste du förstå, jag vet att jag inte har vart den snällaste, men det finns ingen rök utan eld. jag är inte den enda som har gjort fel, jag har ändrat på mig, om du någon gång kunnat lyssna på mig, höra vad jag har vellat säga så hade du nog förstått.. Jag är 20 år gammal, jag behöver fof en "förälder" att kunna vända mig till, en person som jag ska kunna prata med när jag känner att jag behöver.. kunna prata om mammas bortgång tex.. ska det behöva att jag som är din egna dotter, ska betala min skuld till dig för att du ska kunna ställa upp som pappa till mig.. tycker jag att jag lika gärna kan klara mig utan dig. eftersom att jag endå inte kunnat prata med dig sen efter mamma dog....
 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Det jag vill komma fram till i detta är att, om man skulle älska sitt barn.. skulle man då kunna göra som han gjort? skulle man kunna låta gamla baggateller och lite pengar förstöra en rellation på detta sett som har han precis gjort ??

Jag tycker inte det är rätt, och hur mycket jag en vill att saker och ting ska kunna va ogjorda och hur mycket jag en skulle vilja kunna få kontakt, och kunna få träffa pappa igen, så kommer inget att någonsin bli detsamma igen.. och jag tror tyvärr att det är försent för att lappa ihop. allt är för förstört och jag är nog för besviken.. inte bara på honom utan på oss, och hur vi lät detta hända våran familj...